DEN EUROPEISKA HUMANISMEN

Humanism är en kultur- och tanketradition som sätter det mänskliga identitetssökande i centrum för sitt intresse. Humanismens övergripande mål är sanning och förståelse gällande människan, världen och av naturen. Sanning sprungen ur förståelse skall sedan vägleda individen såväl i hennes liv som i samhällsbygget.

I Europa vilar humanismen på tre stora pelare, dvs den grekiska filosofin, den romerska lagen och den kristna människosynen. Under Antiken, Medeltiden och Renässansen, dvs fram till mitten av 1600-talet, har de flesta av våra nuvarande idéer om människan redan formulerats och skrivits ner, först på grekiska och sedan på latin. På grund av sina rötter i Grekland, Rom och i den latinska kristendomen kallas vår europeiska civilisation antingen grekisk-romersk eller kristen eller latinsk.

Den europeiska humanismen står stadigt på den försokratiska uppfattningen om att världen runt om oss är människans egentliga kunskapsobjekt. Humanismen har tagit över flera grekiska principer och bland andra den om världens grundläggande enhet och den som säger att sanning ej får motsäga sig själv. Den bejakar Platons uppfattning om vår själsliga natur och Aristoteles` syn på den synliga världens realism. Den står enad kring antikens högsta värderingar av: 'det goda, det sanna, det sköna'. Och den ser varje mänsklig existens som en del - en suverän och unik del - av såväl det gudomliga metafysiska varat som den materiella världsliga verkligheten.

I den europeiska humanismen ses människan som en sammansvärjning av både det fysiska och det metafysiska/andliga, vilka tillsammans konstituerar det mänskliga ’varat’, dvs den mänskliga ’existensen’. Människan är i den här traditionen tvåsidig och denna tvåsidighet är också en gällande princip i hela naturen. Varje ting - levande eller icke levande - stämmer överens med sig självt och just detta ’att vara sig själv’ är alla tings gemensamma nämnare. Allt existerar och existensen (varat) är även den mänskliga naturens djupaste identitet. Detta är Parmenides, Platon, Aristoteles och hela den övriga grekiska, romerska och kristna filosofin eniga om.

Aristoteles` berömda 'människan är ett socialt djur' pekar på en annan viktig egenskap i den mänskliga naturen. Uttrycket refererar till faktumet att människan inte kan aktualisera sin mänskliga existens endast i naturen - vi behöver nämligen sociala relationer och därmed även kultur för att utvecklas och förverkligas. Livet är oss givet som en möjlighet att aktualisera. Hur vi aktualiserar denna möjlighet beror, till största del, på den kultur som vi växer i. Våra liv formas i hög grad av de kulturella och sociala värderingar som vårt medvetande har matats med. Sund kropp, sund själ. Sund samhälle, sund människa...

Antikens enastående insikter om sanning och om verklighetens väsen blev senare konfronterade av Evangeliernas vittnesmål. Ett enormt filosofiskt arbete utfördes när antikens verk under medeltiden nådde kristendomens intellektuella centra. Som resultat fick vi ett integrerat, europeiskt filosofisystem. Vi har huvudsakligen tre kristendomens tänkare att tacka för det här arbetet. Augustinus och Thomas av Aquino utförde syntesen mellan antiken och kristendomen och därmed möjliggjorde den europeiska humanistiska traditionens kontinuitet. Duns Scotus, med sin exceptionella matematiska skarpsinnighet, satte det nya tankesystemet i logiska test. I och med hans arbete blev den europeiska humanismens huvudprinciper bekräftade och klara.

*    *    *    *    *    *

Humanismens lära tillskriver varje mänsklig existens egenskaper som anses vara naturliga, inneboende och gemensamma för alla. Varje människa är nämligen av naturen:

  • kunskapssökande,
  • kärleksorienterad,
  • fri,
  • kapabel till ansvar,
  • identitetssökande.

De naturliga egenskaperna resulterar i sin tur i varje människans naturliga rättigheter till:

  • vetande - vilket innebär rättighet till att kunna få veta och förstå;
  • kärlek - vilket innebär rättighet att kunna få och ge omsorg;
  • frihet - vilket innäbär rättighet att kunna bevara och bejaka sin suvärenitet;
  • rättssubjektivitet - vilket innebär rättighet att vara lagens mål och ej lagens objekt;
  • religiositet - vilket innebär rättighet att kunna söka sin identitet.

♦ Rättighet till vetande: Varje människa kännetecknas av en naturlig fallenhet till att lära känna den värld som hon lever i. Eftersom människor fördjupar och utvecklar sig som mänskliga individer genom att öva sitt förstånd och öka sin förståelse, och eftersom detta endast kan ske på basis av en sann kunskap, är alla former av begränsningar, i människans strävan att nå kunskap (information), ett brott mot en av de naturliga rättigheterna.

♦ Rättighet till kärlek: I humanismen talar man om tre nivåer av kärlek: 1/ den driftbaserade (biologiska), 2/ den som präglas av mänskliga känslor (psykologiska) och 3/ den andliga som riktar sig till Gud, sanning, naturen och till alla människor. Alla tre ingår i det mänskliga livets erfarenhet. Att uppnå den högsta nivån av kärlek innebär bland andra att man har blivit en god människa.

♦ Rättighet till frihet: Frihet förutsätter frivilja och aktualiseras i valsituationer. Den är också kopplad till ansvar ty varje frival bär med sig ansvar för dess konsekvenser. En fri individ, dvs ej psykologiskt skadad och ej under tvång, inriktar sitt handlande på det goda och väljer sanning i varje steg av sitt liv.

♦ Rättighet till rättssubjektivitet: Begreppet rättssubjektivitet kommer från den romerska lagen och har varit dess grundläggande princip. Det betyder att lagen skall formas på så sätt att den skall tjäna individen och ej behandla honom/henne som objekt för att uppnå andra mål. Ur den här allmänna principen har flera andra kommit, t ex att lagen inte får gälla bakåt, eller att man får inte klaga på konsekvenser av det som man själv, av frivilja, har valt.

♦ Rättighet till religiositet: Religiositet, till skillnad från religion, är ingen doktrin, ingen lära. Med religiositeten menas mänsklig tendens att vilja besvara frågan vem jag är. Svaret definierar individens identitet och innebär att personen har intagit en viss människosyn. Den intagna människosynen bestämmer hur personen kommer att leva sitt liv och i synnerhet hur hon kommer att behandla moraliska frågor, dvs frågor där man behöver avgöra mellan rätt och fel.

*    *    *    *    *    *

Först i sena Renässansen började den ovan beskrivna uppfattningen om humanism splittras. Det började med Descartes och hans tvivelaktiga bragd att bortse från all gammal filosofi och betrakta sig sjäv som filosofins nollpunkt. Descartes' dualistiska filosofi degraderade människan från position av en fri individ till ett slags maskin med förmåga att tänka. Hans lära välkomnades dock av en växande borgerlighet som i allt större utsträckning behövde billig arbetskraft till sina växande ekonomiska projekt. De såg potentiella nyttor i idén om tänkande maskiner. Dessa skulle ju kunna komma i användning... Och tiden var inne. De kartesianska ideërna förenades med borgerlighetens ateizm och deras sökande efter kunskap i syfte att genom modernitet uppnå välstånd. På så sätt fick Europa en ny människosyn präglad av ateism och vetenskap.

(I antiken sökte man kunskap för vetandets skull. I kristendomen har man gjort det för att bli en bättre människa, för det godas skull. Först i moderniteten har man gett sig rätt att härska över och nyttja både naturen och andra människor.)

Med den kartesianska dualismen föddes en ny tendens att dela upp verkligheten i flera separata sfärer: den vetenskapliga, den filosofiska och den vidskepliga. Världsbilden förlorade gradvisst sin enhetlighet. Flera filosofer avstod från tvåtusenårig tradition att lära känna verkligheten genom direkt kontakt/erfarenhet. Istället lyfte de upp Descartes` tankevärld och gjorde den till filosofins egentliga forskningsobjekt. Filosoferna slutade, med andra ord, att utforska världen och började utforska sitt eget tänkande och/eller språk. I all sin iver utvecklade de även teorier som ifrågasatte den fysiska verklighetens realitet. Den konkreta, fysiska världen lämnades åt modern vetenskap medan Gud och all metafysik förpassades till religionen och började betraktas som vidskepelse. Vetenskapsmän vände allt oftare ryggen de hittills utarbetade humanistiska värderingarna och intog istället lönsamhets- och delvis hemlighetsprinciperna. Naturvetenskaperna började utvecklas i en enorm takt. Däremot blev moralen lidande ty vetenskapen hamnade snart i en bestående tendens att tänja på gränserna av de kristna tio Gudsbuden... Allt detta skedde i den protestantiska delen av Europa.

I Europas katolska del höll man sig fortfarande till den traditionella uppfattningen om EN verklighet. Denna verklighet, dvs både dess fysiska och metafysiska del, utforskades i sin helhet av traditionella filosofer. De huvudsakligen fysiska aspekterna av naturen blev forskningsobjekt för vetanskapsmän som dock i övrigt delade den traditionella världsbilden och människosynen, dvs man erkände Gud och naturlag över sig själv och över människan i största allmänhet. Därmed bevarade den traditionella humanismen sin tvåtusenåriga moraliska kompass och lätt sig i mindre utsträckning styras av pengar och härskarambitioner.

Tack vare tillkomsten av de moderna världs- och människosynen ställdes många av Renässansens lärda inför moraliska val och inre konflikter. Baruch Benedikt Spinoza blev en av de filosofer som föll offer för den moderna humanismen. Han råkade födas i en judisk familj men gick sedan över till kristendom. Resultatet blev att hans låtsaskristna fars religiösa församling hade belagt honom med en omfattande förbannelse och därefter blev Spinoza utvisad från Amsterdam, sin hemstad. Spinozas i allt väsentligt kristna filosofi blev förbjuden. Sedan dess vågade han knappast uttrycka sig i filosofiska ämnen. Efter att ha opponerat på Descartes, skrev han aldrig under sitt eget namn. Hans kristna vän blev mördad. Hans huvudskrift, Etiken, låg i ladan och var i förväg avsedd att bli publicerad först postumt.

Tvisten mellan Spinoza och Descartes försatte den europeiska filosofin i diskurs. Den nya, kartesiska människosynen och det nya vetenskapsidealet att utveckla kunskap för att kunna nyttja naturen, vände upp och ner på de europeiska värderingarna. Med tiden bidrog utveckling av naturvetenskaperna till nya upptäckter och nya tekniska möjligheter att producera och sälja varor. Välståndet ökade för de redan förmögna och för de bildade. Kristendomen försvagades och den allt mer ateistiska människosynen förstärktes. Den traditionella filosofin började man betrakta som ovetenskaplig och så småningom hamnade den, tillsammans med religionen, under rubriken vidskepelse. På så sätt marginaliserade man den traditionella humanismen. Ateism däremot började vinna mark. Den allt mer ateistiska vetenskapen utvecklades hand i hand med esuccessivt växande industri. Denna utveckling var å ena sidan tekniskt imponerande men å andra socialt samvetslös. Medelklassen ansågs ändå att en ökande levnadsstandard var ett tillräckligt bra argument för en fortsatt utveckling i samma linje.

Grundbegreppen för den moderna humanismen hämtade man från 1700-talets Frankrike. Där rådde då framtidsoptimism koppplad till den tidens snabba vetenskaps- och teknikutveckling i grannlandet England. En grupp franska entusiaster bestämde sig för att popularisera den engelska vetenskapens resultat och metoder, och var naiva nog, eller kanske fräcka nog, att kalla sig filosofer. Efter dåtidens intellektuella mode valde man sitt ekonomiska ’sund förnuft’ framför dygdetiken eller djupdykningar i den omfattande klassiska filosofin. Man ville inte bemöda sig med att begrunda det europeiska intellektuella arvet. Och varför skulle man göra det om man ändå uppnådde berömelse och prestige genom att bara röra sig på ytan. Detta var början på 1800-talets upplysningstid. Förutom att skriva världens första faktabok hade den franska borgerligheten en agenda att upplysa om. Högre samhällsklasserna informerades nämligen om att samhället höll på att förändras i grunden. Borgerlighetens intellektuella och ekonomiska förmåga att nyttja den nya vetenskapens rön, skulle, från och med nu, bli en ledande princip för samhället och dess framtida utveckling. Den gamla humanismen avvisades med kraft som ovetenskaplig och vidskeplig.

Upplysningens enda riktiga filosof – Jean Jacques Rousseau – protesterade mot epokens nya ekonomiska ideal. Istället talade han om naturens lag och om människors jämlikhet inför den juridiska lagen, som de själva skulle vara med om att stifta. Han betonade för övrigt vikten av att samhället inte lätt undergrupperingar påverka individernas frivilja… För dessa och andra, till fullo humana och humanistiska, åsikter blev han trakasserad. Och till råga på allt stämplades Europas första borgerliga människoslakt – den franska revolutionen – med slagord hämtade ur Rousseaus verk: ’frihet, jämlikhet och broderskap’ samt ’mänskliga rättigheter’ – orden som även i vår egen tid används helt separerade från sina genuina humanistiska sammanhang. Denna vidriga användning av Rousseaus begrepp är skymf (!) både mot Rousseau och mot den riktiga humanismen.

Den intellektuellt överskattade Upplysningen blev framför allt en startpunkt för kapitalismens ideologi vilken omvandlades slutligen i globaliseringsideologi som har sin blomstertid i våra dagar. Dess början kan spåras just till 1700-talet och till borgarnas ambition att ta över samhällsscenen och samhällsvärderingar. Efter Upplysningen blev samhällsutveckling huvudsakligen en fortsättning på det påbörjade temat: ’pengar och makt’. Allt som, liksom Rousseaus ’samvete’, inte passade in, skulle bort. Och så blev det. Där Rousseau förespråkade en jämnfördelad tillgång till information, där har vi istället fått en förmyndarverksamhet av några mediekoncerner som dag och natt matar oss med den globala, lögnaktiga, nyhumanistiska ideologin - ingen chans att komma undan!

En annan viktig filosof vars verk gick Rousseaus öde till mötes, var Fredrich Nietzsche. Hans ’övermänniska’ - en människa med närmast Jesus` egenskaper - gjordes snabbt och bestämt till en pelare i nazitysk ideologi och därmed en ursäkt till nazityska vidriga brott mot mänskiligheten under krigsåren 1939-44. Efter andra världskriget förankrade man den förvrängda bilden av Nietzsche i de västerländska utbildningsystemen, och den tutades in i så gott som varje mänsklig hjärna. Denna och andra filosofiska lögner ersatte i allt större utsträckning den riktiga humanismens lära. Begreppet ’det gemensamma goda’ fick backa inför begreppen ’välstånd’ och ’liberalism’, dvs pengar, makt och frihet för kapitalet. Europas västra del gick med hjälp av medial propaganda frivilligt under pengarnas makt och bara inbillade sig ibland att den änen bevarade Europas gamla värderingar. Så var det tyvärr inte. Skilnaderna mellan de gamla och de nymoderna prioriteringarna var väsentliga: Där den riktiga humanismen sökte förståelse, där sökte den nya, möjligheter att nyttja vetenskapens resultat för egna vinster. Där Nietzsche krävde självständighet och individuellt ansvar, där skapade man social ingenjöri samt omfattande försäkrings- och lånesystem med deras berikande effekter för förespråkare av nyhumanism och förslavande effekter för de flesta andra.

Att förvränga enstaka filosofers lära visade sig relativt lätt att göra. Svårare blev det att bli av med nyhumanismens fiende nr 1, dvs med kristendomen. Den gav nämligen inte upp för den nyhumanistiska ideologin. Mycket försvagad överlevde kristendomen nazityskt och sedan sovietiskt härjande i 1900-talets cental- och östeuropa. Dess protestantiska del i västeuropa undvek de värsta krigsfasorna från härskarmakterna Tysklad och Soviet Unionen men förtollades sedan av ett växande ekonomiskt välstånd och gick frivilligt över till ateism och tro på vetenskap, dvs till nyhumanism. Den europeiska katolicismen efter II världskriget var däremot en konsekvent bärare av den gamla/ traditionella europeiska humanismen. Och som det var i Medeltiden, då den katolska kyrkan räddade för oss antikens filosofiska arv, var det nu åter densamma katolska kyrka som ensamt bevarade och försvarade den traditionella humanismens värden mot dödshotande nyhumanism, dvs mot marksism och nyliberalism. De största insatserna i detta rädningsarbete gjordes i ett land som efter kriget mot Tyskland och mot Soviet Unionen såldes av sina allierade (GB och USA) till att bli en kommunistisk fängelse under Soviet Unionen. Efter några fruktansvärda år av terror knöt de få intellektuella i Polen, som ändå överlevde terrorn, åter till den katolska kyrkans tradition och lära. Under 1950- och 60-talen utvecklade prof Mieczyslaw Albert Krapiec - filosof och pedagog vid Katolicki Uniwersytet Lubelski - en sammanhängande teori som åter tog fram och betonade antikens filosofi och kristendomens lära.

Prof Krapiec och hans kollegor tog hela Descartes i en stor parentes och återvände till den europeiska kulturens historiska rötter, dvs till antiken och till dess förening med kristendomen. Krapiec höll sig konsekvent till det sanna, det goda och det sköna som människans högsta värderingar. Han tog också en mycket principiel ställning i frågan om moralen som åter fick sin grund i Aristoteles`dygder och i den bibliska dekalogen. Men framför allt vidareutvecklade prof Krapiec den store Thomas´ av Aquino verk. Begreppet 'det gemensamma goda' som sedan antiken innebar ett högsta mål för samhällets existens, identifierade han med individens personliga utveckling - utveckling från en omedveten individ till en person (persona) med fullt utformad, sann identitet. Denna hans insikt om individens utveckling som samhällets högsta mål, liknade ett kopernikanskt paradigmskifte. Insikten var enastående i sin enkelhet och självklarhet. Den låg i linje med Nietzsches "männiksan är en lina utsträckt mellan ett djur och en övermänniska" och den borde starta revolution i all statsvetenskap genom att ha gett den nya tydliga mål. Krapiec´ teori heter Personalism. Den är ett slags kristen handbok för hur vi skall fostra fria, mogna och tillfredsställda individer och hur vi samtidigt skall uppnå välmående samhällen. Receptet finns men...

Den nya moderna humanismen - nyhumanism - har en betydligt kortare historia. Den började med Descartes - en filosof som inte hade fått utbildning i klassisk filosofi och hade därför valt att ignorera den helt och hållet... Faktumet att människan tänker, gjorde han till en grund för all sitt filosoferande. Resultatet blev dualism, dvs splitring mellan det materiella och det andliga i människans liv. Det materiella fick från själva början övertag och Gud blev marginaliserad. På så sätt, genom sin filosofiska okunnighet, öppnade Descartes dörren för materialism, relativism och ateism. De nya tendenserna stöddes med allt kraft av judisk borgerlighet som var mycket aktiva inom vetenskap och affärer. De bekämpade kristendom till den grad att deras rikaste representanter beställde utarbetande av ett långsiktigt program som skulle leda till kristendomens fall, de kristanas förslavande och till den judiska elitens omvandlande till världens aristokrati. Alla medel, inklusive de mest vidriga, deklarerades tilllåtna på vägen till detta mål. Man accepterade korruption, politisk lurendrejeri, politisk mord, framkallande av blodiga revolutioner, provocerande av krig m fl. När programmet framställdes, presenterades och godkändes, grundade dess upphovsman, ... Wisehaupt, en masonsk organisation som skulle se till att programmet steg efter steg förverkligades. Året var 1776; organisationen hette Illuminati och dess medlemmar var de första i Europa dyrkare av Satan. Satanism hade således sin begynelse i 1700 talets masonsk rörelse finansierad av rikaste judar och avsedd för icke judiska aspiranter till att bli framtidens värdselit - det var ett slags judaism åt icke judar. Iluminati blev så småningom ett nät av mer eller mindre hemliga organisationer som förberedde sina meddlemmar till viktiga positioner i de europeiska och amerikanska samhällen. Målet var från början ett och alltid detsamma: att lura sina medmänniskor och att så småningom överlämna hela samhällsmakten åt en judisk ekonomisk elit. Projektet är för närvarande i sitt slutskede.

Nyhumanism är med andra ord en orättfärdig agenda spred av oärliga, korrumperade och/eller förvirrade människor. Sedan 1700-talet växer och framskrider denna agenda enligt ett och samma mönster. Med sina egna representanter i makten sätter man nämligen igång ett efter annat stora destruktiva samhällsprojekt som alla leder till att judiska finansierer samlar i sina händer ännu mer världens kapital och ännu mer makt samt befäster sin position som världens faktiska elit. De andra, de som nyhumanisterna utsätter för sina projekt, är i förväg avsedda att offras. Många överlever inte men de som gör det skall ändå bli fattigare..., mer uppdelade..., mindre kapabla att försvara sig i fortsättningen... och framför allt mindre kristna... Och så fortsätter det från franska revolutionen, genom kommunistisk mannifest, revolution i Ryssland, ekonomiskt stödjande av kommunism, andra världskriget och alla senare krig till vår tids kulturrevolution med dess sexuell revolution, genderism, migrationer, terrorism, förstörelse av skolsystemen, förstörelse av nationella kulturer, tjuvaktig spekulativ världsekonomi och ekonomiska kriser påtvingade olika nationer osv. Och allt detta under löngaktiga paroler om de, av nyhumanisterna påstådda, minoriteters mänskiliga rättigheter att förstöra vad majoriteter har utarbetat och byggt upp.

I sin allt synligare stävan att skapa en global världsstat, är nyhumanisterna i färd att avskaffa nationer och nationella stater; att förstöra alla religioner; och att förslava större delen av mänskligheten. Med allt detta förverkligar man den judiska elitens falska övertygelse om deras överlägsenhet och deras moraliska rätt att utnyttja alla andra till sin egen fördel. Talmud och flera andra judiska dokument säger ju på många olika sätt att icke judar endast skall existera för att tjäna judar... samt att alla medel (lögn, mord, svindleri, förrederi m fl) är tillåtna att uppnå målet.... Till skillnad från den traditionella humanismen har nyhumanism en inbyggd dubbellhet i sig - en sak planeras, en annan berättas om för vanligt folk... Nyhumanistiska forskare, journalister, jurister m fl, som med iver, men kanske något blint, gör det postmoderna/ nymoderna projektet möjlig, har nu sista chansen att ge sig en fundering... Även deras hem kan bli bombade i någon påhittat revolution... något nyhumanistiskt projekt...



Platon (428/7 - 348/7 f Kr)
- den antika Greklands mest kände och mest erkände filosof. Lärljunge hos och popularisatör av Sokrates. Hans egen viktigaste engagemang handlade framför allt om statens politiska organisation och dess praktiska fungerande. Grundare av Athensk Akademi - den första filosofiska skolan organiserad som universitet. Idealist.



Aristoteles (384 - 322 f Kr)
- den antika Greklands, av eftervärlden, mest erkände filosof. Platons lärjunge och grundare av sin egen filosofiskola. Upphovsman till de böremda och fortfarande aktuella: aristoteliska logiken och dygdetiken. Föregångare till de flesta moderna naturvetenskaperna. Realist.



Augustinus (354 - 430)
- latinsk filosof i det sena romerska riket. Upphovsman till den första syntesen av grekiska filosofin och evangeliernas vittnesmål. Med utgångspunkt i manikeism och buddism, förenade han i synnerhet Platons filosofi med insikterna förmedlade i evangelierna och därmed även lade grund för den katolska kyrkans moderna lära. Bland annat framställde Augustinus ett logiskt bevis på att själen - det tänkade jaget - existerar. Idealist.



Thomas av Aquino (1224/25 - 1274)
– latinsk filosof i medeltida Europa, dominikan. Upphovsman till Europas mest betydelsefulla filosofiska system som förenade aristotelisk metafisik med tidig kristen filosofi (Augustinus) samt Aristoteles` världsliga etik med kristendomens ethos. Systemet omfattade också allt övrigt mänskligt vetande som naturfilosofi, psykologi och samhällslära. Fram till våra dagar utgör Thomas` filosofi den största och den mest djupgående syntesen i den västerländska tankens historia. Den har sedan 1879 erkänts som den katolska kyrkans officiella filosofi. Realist.



Duns Scotus (1266 - 1308)
- skottsk filosof, franciskan, lärare vid universiteten i Cambridge, Oxford och Paris, ihågkommen för sin exceptionella analytiska förmåga. Gjorde en egen insats till den aristoteliska logiken. Granskade och bekräftade den thomiska läran. Prövade i synnerhet dess övertygelse om verklighetens realism och dess gemensamma underliggande nämnare: 'det som är' kallad även 'existens' eller 'varat'. Realist.



Baruch Spinoza (1632 - 1677)
– holländsk filosof förvissad från Amsterdam för svek mot sin fars förväntningar att sonen skulle bli rabbin. Kritisk till kartesisk dualism. Upphovsman till ett filosofiskt system som vidareutvecklade thomism fastän utanför någon religiös tradition. Den förste i den europeiska filosofin som likställde substansen med livsenergi (kraft). Hans insiktsfulla betrepp 'ratio' har berikat dygdetiken. Realist.



Jean Jacques Rousseau (1712 - 1778)
– schweizisk filosof verksam i Paris. Den ende egentlige filosof under den franska upplysningstiden och stark motståndare till Upplysningens borgerliga idéer. Hans filosofi överförde den kristna europeiska humanismen till samhällets och politikens områden och uttryckte den med glöd och skärpa i sekulära termer. Rousseaus skrifter inspirerade tillkomst av den amerikanska konstitutionen och kort därefter även den första moderna europeiska konstitutionen - den polska. Hans verk brändes på bål av samtidens borgare. Realist.



Fredrich Nietzsche (1844 - 1900)
– tysk filosof, professor i klassisk filologi i Basel. Skonnigslös kritiker av det borgerliga samhällets institutioner - såväl den katolska kyrkan som den moderna vetenskapen. Outtröttlig motståndare till all hyckleri och alla samhälliga dogmer. Ifrågasättare av det rena förnuftets primat och betonare av 'viljans' betydelse - helt i linje med Spinozas 'ratio' och Rousseaus 'samvetskänsla'. Konsekvent bejakere av individualism i humanismens ädlaste anda, dvs i dess friska/sanna form. Realist.



Mieczysław Krąpiec (1921 - 2008)
- polsk filosof, dominikan, mångårig rektor och professor vid Katolicki Uniwersytet Lubelski. Ihärdig försvarare av den europeiska humanismens värden. Idog förenare av den klassiska filosofins metod och insikter med den moderna vetenskapaens informationsvärde. Upphovsman till en viktig konkretion av begreppet 'det gememensamma goda' - det begrepp som, sedan Platon och Aristoteles, avser högsta mål för samhällets existens. Krapiec identifierade begreppet exklusivt med individens utveckling (rozwój osobowy) och insåg att detta även bör vara statspolitikens högska mål - ett mål som inte motsäger andra konstruktiva mål och bara mångfalldigar 'det goda'. Realist.